Röntgenkliniken, Falu lasarett

Röntgenutrustning är under ständig förbättring. Erfarenheter visar att man vid årliga SSI-kontroller mycket sällan upptäcker någon förändring i de olika parametrarna. Det är i sig bra eftersom målet är att systemet ska vara konstant. Utvecklingen har dock resulterat i att andra felkällor har smugit sig in. Egentligen är det idag remittenten som sätter parametrarna på  röntgenutrustningen när de skriver remissen. Utifrån remissen sätts automatiskt exponeringsvärden, stativposition, tilläggsfilter, exponeringsklass, bildbehandling osv.

I och med att man vid konstanskontrollen frikopplar och mäter de enskilda parametrarna för röntgenutrustningen var för sig kan man lätt missa något utefter kedjan gång. Det hjälper inte att röntgenröret är konstant om något har hänt i organprogramsinställningen eller bildbehandlingen. Detta är minst lika viktigt ur diagnostik- och strålskyddssynpunkt.

En kontroll som kontrollerar hela flödet från remiss till utvärdering vore alltså önskvärd.

Syftet med detta arbete är att hitta en metod för att kunna kontrollera röntgenutrustningen plus hela kedjan från remiss till utvärdering. Tanken med den här metoden är att den ska vara enkel att använda och att de normala procedurerna vid bildtagning fortfarande ska kunna tillämpas. Detta resulterar i att det dagliga patientflödet inte stoppas upp men också att kontrollen kommer så nära det verkliga fallet som möjligt. Personalen som gör kontrollen ska dessutom få arbeta inom det område de är experter på. Strålskyddshandledare tar bilder och sjukhusfysiker utvärderar och behandlar bilddata.

För att kunna detektera en förändring måste man ha en, eller flera, parameter som är känsliga och indikerar förändringen på ett pålitligt sätt. För att se effekterna av en avvikelse av rörspänning eller mAs-tal gjordes ett antal testmätningar där rörspänning och mAs-tal avsiktligt modifierats. Dessa avvikelser valdes utifrån SSI:s allmänna råd 1995:1 där det, ur kvalitetssäkringssynpunkt, anges vilka nivåer som kan anses rimliga att ange som maxgräns i en kravspecifikation. Eftersom mAs-intervallen var stora på utrustningen kunde endast 20% variation sättas. Rörspänningen varierades ca 5 %.

Metoden bygger på att ett plastfantom (NRT-fantom) innehållande olika detektionsobjekt exponeras med ett antal vanliga organprogram. Eftersom kontrastobjekten har så olika karaktäristik vad det gäller attenuering blir mönstret som ett slags fingeravtryck. Fyra organprogram exponeras på bord, två på vägg och tvåpå orbix om sådan finns. För att dosen till detektorn ska bli så realistisk som möjligt simuleras patienttjockleken med fyra plexiplattor, vardera fem centimeter.

Parametrarna pixelvärde, brus, upplösning, exponeringsindex, KAP och upplösning har undersökts i avseende att indikera variationer i utrustningens prestanda.

För att verkligen kunna förstå om metoden är användbar krävs ytterligare mätningar och utvärderingar, vilket kommer att göras under sommaren.