|
1Eleonor Vestergren och 2Rune Sixt
1Medicinsk Fysik och Teknik,2Barnfysiologen, Drottning Silvias Barn- och
ungdomssjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg,
Introduktion
Vid undersökning av barn tillkommer problem som inte finns vid undersökning av vuxna
patienter. Det mest påtagliga är den stora variationen i storlek mellan pediatriska
patienter, de kan väga allt ifrån några till drygt 100 kilo. Vid bedömningen av bilderna är
det viktigt att bildkvalitén inte varierar mycket mellan olika patienter. De små
aktivitetsmängderna som ges till små barn ställer också särskilda krav vid hanteringen
och injektionen eftersom injektionsvolymerna kan vara mycket små.
Den här metodstudien har två syften:
- dels att se hur mycket aktivitet som stannar kvar i sprutan, restaktivitet, och
därmed hur stor den verkliga injicerade aktiviteten blir
- dels att för patienter av olika åldrar och storlekar studera utfallet i bildkvalitet
relativt den injicerade mängden och att jämföra olika doseringsmetoder
Metoder
Den verkliga injicerade aktivitetsmängden har mätts vid injektion av Tc- 99m-MAA hos
58 patienter i åldrarna 0,1- 18,9 år. Sprutan mättes före och efter injektionen. Dessutom
har uppdragen volym och aktivitetskoncentration registrerats. Eventuell spädningsvolym
har också registrerats, för 23 av patienterna späddes aktiviteten i sprutan före
injektionen.
Studie av bildkvalitet gjordes hos 25 av patienterna. De som inkluderades här hade en
perfusionsfördelning mellan lungorna inom 40/60. Vid studien användes en GE MPR
gammakamera med GP- kollimator och 20% energifönster centrerat kring 140 keV. En
liten boxROI placerades i ett väl perfunderat område i någon av lungorna i den posteriora
bilden. En bakgrundsregion placerades under lungorna. Medelvärdet av
bakgrundssubtraherad count/pixel för ROIen korrigerades sedan för olikheter i
insamlingstid och zoom- faktor. Detta uppmätta värde, Ck, användes sedan för att
beräkna vad utfallet skulle ha varit om man doserat efter kroppsvikt, kroppsarea eller
längd.
Resultat
Det är stor spridning i restaktiviteten i sprutorna. För de sprutor som inte späddes före
injektionen, varierade restaktiviteten oftast mellan 3 och 30 % av uppdragen aktivitet,
även om enstaka värden låg högre. Det fanns inget samband med
aktivitetskoncentrationen men däremot med uppdragen volym. De sprutor som späddes
hade små initiala volymer och spädningsfaktorn varierade mellan 2 och 7. Här blev
restaktiviteten betydligt lägre.
I bildstudien visade Ck stor variation med värden mellan 86 och 527 counts, medelvärde
303. Vid jämförelse av de olika doseringsmetoderna gav dosering efter kroppsarea samma
värden för alla åldrar, medan dosering efter vikt ger låga värden för de yngre barnen.
Slutsats
Vid låga aktivitetsmängder och därmed små volymer är det rekommenderat att man
späder upp volymen i sprutan för att få bättre kontroll över injicerad mängd.
Samma bildkvalitet, pulser per areaenhet i lungan, erhålles om dosering av Tc- 99m-MAA
till barn baseras på kroppsarea.
|